“Jag behöver råd om min son Emil. Han är så olycklig. Delvis för att det tagit slut med flickvännen som han varit ihop med konstant i ett och ett halvt år, men mest för att han känner sej så ensam. Han har ett antal kompisar/bekanta, killar och några tjejer som figurerar då och då, men han tycker alltid det är han som får ta kontakt och ofta blir han sittande hemma framför tv:n fast han inte vill det. Ibland planeras nåt längre fram och han är jätteglad, men så har den han planerat med fått annat att göra, då blir han så besviken. Han tycker inte han har något liv.
Till sin personlighet är han ganska blyg. Tar inte för sig i stora sammmanhang. I skolan har han taskigt självförtroende för allt teoretiskt, men är otroligt estetisk och praktiskt händig. Han är den där snälla killen som alltid hjälper till lite i skymundan. Han har lättare med tjejkompisar än killar.
Igår ringde nån som lät vuxen på hans telefon. De hade ett långt samtal på hans rum, jag anade oråd och hörde hur han berättade att han bodde i en småstad, gick på gymnasiet, slappade just nu, brukade köpa märken av nån kille, nåt mummel om pengar och om hur det såg ut i samhället … det var det jag hörde genom dörren. Han blånekade till att berätta vem han pratat med, sa att det var en kompis. Till slut tittade jag på numret och ringde upp det, varvid han slängde igen ytterdörren och stack.
En artig kille svarde med sitt namn men när jag sa att jag var Emils mamma och var orolig och ville veta vem killen var och vad de pratat om, blev han som en mussla. Han tyckte att jag skulle ta det med min son istället, och jag röt att om min son håller på med nåt olagligt så berättar han inte det för sin mamma. “Det här är inte olagligt - han ville bara köpa några märken med nationalsocialistiska symboler”. (Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Under tiden hade Emil stuckit hemifrån. Vägrade svara i sin telefon. Till slut kom ett sms, där han förklarade att han inte ville leva längre. Åtskilliga sms senare fick jag veta var han var för att kunna hämta upp honom och vi beslöt att ta en biltur. Då förklarade han hur eländigt ensamt hans liv kändes, så desperat var han nu att han tom tog kontakt med sverigedemokraterna. Han tycker att han kämpar och tar kontakt och inte får nåt tillbaka. Hans syskon (20 och 15) är sociala under, med kompisar omkring sig hela tiden. Men Emil har sällan kompisar hemma, ibland gör de saker ihop ute. Ibland är han med oss, i brist på bättre. Jag har sett att han lider, men vad ska man göra?”

Hej Emils mamma. Det är verkligen hemskt när ens barn lider, nästan outhärdligt. Man ska ju dessutom helst inte visa hur ledsen man blir, för det hjälper inte, man måste vara stark och lugn. Det riktigt svåra kan vara att känna tillit - men det måste man försöka, både för sig egen skull och barnets. Tonåringar har en fantastisk förmåga att läka och gå vidare. Men de behöver höra att man litar på den förmågan, att man är säker på att barnet kommer att hitta en väg framåt - naturligtvis med all den hjälp han eller hon behöver.

En annan viktig sak (som jag tycker är svår!) är att försöka skilja på vad som är deras problem, och inte blanda ihop dem med sina egna. Inte så lätt alla gånger.

Det är ju ändå väldigt naturligt att man deppar i den där åldern. Det är en så otroligt stor förändring, en svår tid för många. Man ser världen, sig själv och sin familj med helt nya ögon. Man jämför sig, känner sig kanske inte alls som en del av den omgivning man alltid haft. Man måste ta ställning till en massa man aldrig tänkt på tidigare. Värdera sig själv och andra. Försöka formulera vem man är. Lära sig att acceptera och tycka om den man är.

Om man mitt i det där måste bryta upp ur ett förhållande är det ju inte konstigt om man känner sig ensam i världen.

Många tonåringar, precis som många vuxna, har en tendens att se allt i becksvart under de deppiga perioderna, trots att man kanske är en positiv person när man mår bra. Så det handlar mycket om omständigheter. De allra flesta unga hittar ju sin plats i livet till slut, även om det kanske tar lång tid. Under tiden kan man bara hjälpa genom att lyssna och kanske peppa ibland.

Det är bra att du frågar honom, så att han själv får berätta hur han mår och vad han behöver. Om du vill kan du fråga om han vill prata med en psykolog. Jag kan verkligen rekommendera de som arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. De talar inte om vad man ska göra utan hjälper en att hitta sina egna resurser. De fungerar som bollplank, och det tror jag är det mest värdefulla i längden.

Så mitt svar är att man kanske måste räkna med en del lidande, och stötta så gott man kan under den tiden. Framförallt prata med barnet. Man kan vara tydlig med att man bryr sig, även om man inte vill verka orolig. Man kan säga att man vill höra hur ungen mår, om det finns något man kan göra just idag. Erbjuda sig att göra en kopp te, fråga om hon/han vill ta en promenad eller gå på bio. Om man går den där promenaden kan man prata om annat, sånt som är roligt, men också vara tydlig med att man gärna lyssnar om det är något jobbigt som ungen behöver få ur sig.

En bra sak tror jag är att säga att många, nästan alla, går igenom svåra perioder, att det kanske är nödvändigt för att man ska utvecklas som människa. Som själens växtvärk. Att det går över till slut.

Jag vet inte om du liknar honom eller dina andra barn mest - ibland blir man mer nojig över de barn som är som man själv var. Men man kan ju hämta tröst ur det också. Jag fick inte mina riktigt bra vänner förrän jag var över 25 och hade egna barn. Ibland är livet orättvist, men turen kommer alltid till slut. Det gäller bara att stå ut tills dess.

Sen är det klart att man ska vara vaksam på om det verkar handla om klinisk depression och självmordstankar. Men jag tror att det är bra om man inte är för rädd, för det är ändå så sällsynt jämfört med hur många som “bara” deppar.

Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!

Hoppas att det blir bättre - det blir det säkert, men jag vet hur tungt det kan vara under tiden. En av mina bästa vänner var så orolig över sin son under flera års tid - ibland kunde hon inte sova på nätterna av oro för att han skulle hoppa ut genom ett fönster. Jag oroade mig förstås också. Det var ganska onödigt visade det sig några år senare, han hade aldrig haft några såna planer. Han tyckte visserligen att livet var skit men hade inga tankar på att avsluta det. Istället hade han fantiserat om att ta livet av en massa folk och ta över världen - också det helt normalt, påstår våra manliga vuxna bekanta! Nu är han hur som helst en glad och förträfflig ung man.

Läs vad andra skriver om tonåringar, föräldrar, barn, depression, ensamhet, Ericastiftelsen

Någon som har några tips hur vi ska “behandla” vår tonåring? Hon går redan nu 1 året i gymnasiet för andra gången, hon skolkar fortfarande och gör väldigt lite i skolan. Ska vi stå ut med detta? Är det bättre att hon får sluta skolan och “hitta” på något annat att göra i livet. Som det är nu så är fritidslivet och träffa killar mycket viktigare.

Det är många tonåringar som är skoltrötta. Ganska många kan stå ut ändå, om de bara får stöd och uppmuntran hemifrån och kanske från skolan. Men för en del blir det bara mer och mer hopplöst, hur mycket man än tjatar / peppar / hjälper till som förälder.

Skolan är inte heller gjord för att passa alla, meningen är att man som elev ska anpassa sig till skolan. Problemet uppstår när alla ska gå gymnasiet och det inte finns några andra vettiga alternativ. För det är faktiskt inte alla som mår bra eller utvecklas på bästa sätt genom att plugga!

Du har säkert redan pratat med din dotter, men det är två viktiga saker hon inte får glömma:

1) Att ta reda på vad hon vill göra de närmaste åren
2) Att hon är en del av familjen och måste bidra till den.

(Nu utgår jag från att din dotter bara är skoltrött, inte deprimerad.)

Ibland får man för sig att gymnasievalet är helt avgörande för resten av livet. Så är det oftast inte, det är många som har pluggat en viss linje men valt en helt annan sysselsättning som vuxna. Om man inte riktigt vet mad man vill göra om fem år så är det ingen katastrof - bättre att tänka igenom hur man ska få de närmaste två-tre åren att kännas okej, vad som känns motiverat att plugga. Din dotter kanske skulle bli skolpigg av att att gå på en hockeylinje, läsa spelprogrammering eller gå teaterlinjen - även om hon inte vill bli hockeyspelare, programmerare eller skådespelare i framtiden.

Hon kanske känner att det redan går så dåligt så att det inte är någon idé att försöka längre - så är det många, många ungar som känner. Om man kan lägga ner mycket tid på att hjälpa sitt barn med läxor och prov så kanske den känslan går över. Det bästa är om man kan få lärarna att hjälpa till också, det brukar underlätta mycket.

Alla sätt att motivera ungar till att gå i skolan är värda att tänka igenom, för det går inte att komma ifrån att gymnasiebetyget är till hjälp senare i livet (om det inte består av IG:n förstås!). Har man råd med belöningar kanske det är rätt metod - en del barn får bra betalt i pengar, resor eller annat om de får bra betyg. Jag har inte testat det själv, så jag vet inte om det fungerar.

Men om ingenting hjälper kanske din dotter är en sån människa som inte ska vara i skolan. Då kan man börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden.

Om inte det är möjligt kan ni hjälpas åt att söka jobb på vanligt sätt. Ett sätt att hitta arbete åt en tonåring är att han/hon accepterar en väldigt låg lön. Det känns hemskt att behöva tänka så, men konkurrensen är stenhård idag (åtminstone om man bor i Stockholm) och om man inte behöver betala för mat och hyra kan man kanske stå ut med en dålig lön, om man vet att det innebär att man får in en fot i arbetslivet.

Ett annat alternativ är att arbeta hemma. Det är inget fel eller konstigt tycker jag - det var det jag menade med att tonåringar måste komma ihåg att de är en del av en familj. Om man absolut inte orkar plugga, och absolut inte kan hitta något lönearbete, då kan man göra nytta och hjälpa familjen genom att laga mat, städa, passa småsyskon och så vidare. Jag tycker personligen att det är minst lika viktigt och användbart som att jobba i kassan på hamburgerrestaurang.

Hoppas att du hittar ett bra sätt att få henne att prata och känna efter hur hon skulle vilja ordna upp sitt liv. Tricket, tror jag, är att få henne att vilja ta ansvar själv, att hon känner att ni har förtroende för henne och är intresserade av vad hon tänker och att ni vill ställa upp och försöka lösa problemen på hennes vis. Även om det är lättare sagt än gjort ibland!

Andra bloggar om: tonåringar, skolan, skoltrötthet, föräldrar, föräldraskap.

Jag skulle kunna bli tokig för att disk inte plockas in i diskmaskinen eller för att de tror att smutstvätt kan krypa själv till tvättmaskinen. Jag skulle kunna bli galen på att deras rum ser ut som jag vet inte vad, jag skulle kunna slita mitt hår för att de tar sista toalettpappret och lämnar den som kommer efter i en knepig sits …

Det är tålamodskrävande att inte gå i taket för otrevliga kommentarer och ett ständigt återkommande otrevligt beteende. Det tär på krafter att tjata om vilka tider som gäller, hur länge de får vara ute, att läxorna ska göras på bästa sätt och att dammsugaren måste få komma ut ur garderoben och röra på sig ibland.

Tjatet måste tillhöra oss som har en obotligt positiv människosyn. Jag har tjatat på allt möjligt sedan barnen var små. Och jag fortsatte tjata när dom blev större. Ända tills jag fick frågan av en barnspykolog … ”Varför tjatar du?”. Jag tyckte frågan var korkad. Det var ju en självklarhet att tjata. Det hör till föräldraskapet. Så jag svarade att jag tjatar för att de ska göra som jag säger, för att nå en förändring … och allt det där. Han frågade om det hjälpte, om jag fick till en förändring med mitt tjat. Jag tvingades svara ärligt att det var nog högst tveksamt.

Som ensam uppfostrande och närvarande förälder till två tonåriga tjejer kom jag till en punkt där mitt tjat blev mekaniskt och våra strider blev alltför ofta återkommande. Jag ville ha energi över till annat, ett hus med mer harmoni, mindre eller inget tjat och mer tid till bra mycket trevligare saker, för oss alla tre.

Efter förberedelser, som noga fick tänkas igenom eftersom mina tonåringar har en förmåga att skjuta det mesta i sank med sin eviga argumentation, presenterade jag min plan. Jag delade upp allt som var föremål för vilda diskussioner och gnatigt tjat i tre delar.

1. Det här får du bestämma själv.
2. Det här kan vi förhandla om.
3. Det här är inte förhandlingsbart.

Jag skulle ha kunnat lägga in rubbet under punkt nummer tre … så enkelt det hade varit … men jag valde det allra viktigaste för mig. Punkt nummer tre blev kristallklar. Det som inte var förhandlingsbart var att respektera överenskomna tider, göra sin läxa, inte dricka alkohol och inte ta droger eller röka. Till punkt nummer tre följde också ett självklart löfte om konsekvenser från min sida om inte reglerna följdes.
Därefter tog ett roligt, härligt, intressant och givande samtal mellan oss tre fart. Vi placerade in allt vi tjafsat om under de olika punkterna.

Det var viktigt att få det på pränt. Det var angeläget för tjejerna att få se hur mycket de egentligen fick bestämma över själva. Det blev tydliga förhållningsregler för att vi alla skulle slippa en del bråk och tjat. Och det har fungerat sedan dess.

Självklart bråkar vi fortfarande! Det är återkommande diskussioner och oenigheter. Men vi går ofta tillbaka till listan. Tar bort, ändrar och fyller på. Allteftersom de blir äldre och kan ta större ansvar. Men bråken har minskat betydligt. Jag väljer mina strider och låter mycket passera. Men jag viker aldrig från det vi har under punkt nummer tre. Och det vet dom redan. Så det ifrågasätts inte längre.

Likaså låter jag även en del otrevligheter passera. I skurar av otrevliga kommentarer och hormonstökigt beteende försöker jag se mig själv som en gås där vattnet rinner av. Jag accepterar inte alls kränkande kommentarer eller direkt riktade elaka kommentarer. Men jag låter det mesta av resten rinna av.

Oftast är deras otrevliga beteende endast ett sätt för att få mig att reagera. De kan provocera med ett till synes ändlöst tålamod för att hitta den knapp som får mig att gå igång. Det är då gåsen vaggar där ifrån. Låter vattnet rinna av och eldslågorna självdö. För om jag inte går igång … om jag inte låter mig provoceras … då dunstar ett otrevligt beteende ganska snabbt bort. Och det blir lugnt i huset igen.

Jag skriver fortfarande inte under på talesättet små barn, små problem, stora barn, stora problem. Varje barn – och tonåring – är unik. Jag buntar inte ihop dom och jag vill inte generalisera. Men jag tror att det krävs mer tålamod och eftertanke eftersom utmaningarna kan bli mycket större när man är lycklig nog att få ha tonåringar i huset.

Så här beskriver hon sig själv:

En lyckligt lottad mamma som klarar sig på egen hand efter att livet gjort krumbukter som ingen kunde råda över. Älskar min tillvaro med två underbara tonårsflickor och ett par katter i ett hus utanför huvudstaden.
Här lever vi de dagar som utgör livet för oss tre. Med harmoni och kaos, med lycka och sorg, med världskrig och harmoni … inte med problem utan med utmaningar.
Ingenting kunde vara bättre, tonårslyckan är en säregen period i livet … en period då jag inser att min närhet till barnen är så tidsbegränsad och angelägen. Dessutom en period av dagar då jag ibland får en skymt av de vuxna personer som mina små barn snart blir.

Solusfemina skriver ofta, klokt och roligt om sin vardag med döttrarna. Tack, hela familjen S för det!

Det första handlar om att “komma ut“, att berätta för familjen att man är romantiskt/sexuellt intresserad av personer av samma kön som man själv:

Jag är förälder till en lesbisk tjej som kom ut på ett väldigt oproblematiskt sätt när hon var sexton. Vi var ju glada över att hon kände förtroendet att berätta för oss, samtidigt som vi förstås tyckte det var sorgligt att hon inte hade gjort det tidigare. Vi hade anat att hon var homosexuell åtminstone sen hon var elva-tolv, men hon har berättat att hon blev kär i tjejer redan när hon var sju ungefär.

När vi som idag är tonårsföräldrar växte upp var det sällsynt att någon tonåring kom ut som homo- eller bisexuell. Idag är det betydligt vanligare. Troligen för att det är mer tillåtet bland dagens tonåringar att bli kär i någon av samma kön.

Det finns ingen pålitlig statistik som visar hur många unga svenskar som är homo eller bi, men forskningsresultat från andra länder pekar på att 2 till 10 procent av dessa länders befolkning är icke-hetero, åtminstone i bemärkelsen “har någon gång känt romantiska eller sexuella känslor för någon av samma kön”. Det är ganska många individer, så det är inte alls konstigt om någon av dem är ett av våra barn.

(För mera siffror och forskningsrapporter, se RFSL:s sida Sexuell läggning – vad är det? och Wikipedia: Homosexualitet - undersökningsresultat. Förkortningen hbt som förekommer ofta på dessa sidor betyder homo-, bi- eller transsexuell.)

Naturligt att testa sin sexuella identitet
Många tror att man kan se på någon om den är homo- eller bisexuell. Men det finns inget säkert sätt att avgöra någons sexuella preferenser, utom att personen själv säger det. Som förälder kanske man undrar och tar det som ett tecken när dottern kramar eller pussar sin tjejkompis, eller när sonen vill sitta hemma och brodera på fredagskvällarna.

Visst: det kan vara en fin vink om tonåringen säger att Brokeback Mountain var årets bästa film, eller lämnar datorn med Qruiser öppet. Men det behöver inte betyda någonting särskilt.

Tonåren är en omtumlande period på många sätt. Sexualdriften är förvirrande för de flesta, oavsett vilka uttryck den tar sig. Och samtidigt som kroppen förändras och hormonerna bubblar över ska man lära sig allt vad det innebär att vara vuxen. Det är ofta en balansgång på slak lina, med många snubblingar på vägen.
Det är mycket man måste pröva sig fram med: vänskap, kärlek, motgångar, ansvar, sex och allt annat som ska hanteras vuxet. Att man experimenterar med sin sexuella identitet - i tanken, i drömmarna eller i verkligheten - är helt normalt, väldigt vanligt och högst naturligt.

Ingen blir homosexuell för skojs skull
En del inser ganska tidigt att de gillar samma sort, som flickan i brevet - hon var bara sju år när hon blev kär i en tjej första gången. Andra tar längre tid på sig att komma till klarhet. För somliga känns det enkelt och självklart - för andra är det ångestfyllt och laddat.

Det är ju inte bara omgivningens reaktioner som kan verka skrämmande. Även inuti kan man känna sig osäker och kluven. Känslorna kanske inte alls stämmer överens med den bild man har av sig själv. Man kanske alltid har tänkt sig en alldeles vanlig framtid med familj och jobb - istället får man brottas med mardrömmar om utanförskap, om att tvingas försvara alla sina val och mötas av misstänksamhet som arbetskamrat och förälder. Tonåringen kanske har fått en negativ eller stereotyp bild av homo- och bisexuella som inte alls stämmer överens med hur han uppfattar sig själv, och han tror att han kommer att bli sådan om han ger efter för känslan.

För många ungdomar är det faktiskt väldigt tufft att upptäcka den här egenheten hos sig själv. Som tonåring har man ett enormt behov av att bli accepterad. Det krävs ett nästan övermänskligt mod för att våga stå för att man är annorlunda, särskilt när omgivningen är fientligt inställd till de som är “utanför mallen”. Så är det i många skolor. Bög och flata är nästan alltid skällsord. Tendenser till homosexualitet blir uppmärksammade på ett mycket negativt sätt. Det är mycket vanligt att den som verkar romantiskt eller sexuellt annorlunda blir mobbad.

Andra vägrar att visa sina känslor öppet, ens för sig själva. För att bli av med sina besvärliga tankar kan de ta till olika destruktiva beteenden - supa skallen av sig varje helg, ta droger, skära sig eller bli huliganer. Eller försöka ta livet av sig i svart desperation och självhat: enligt RFSL är det runt sju gånger högre risk att homo/bisexuella ungdomar försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella i motsvarande ålder. Undersökningar visar att 37 % av flickorna och 24 % av pojkarna i homo/bi-gruppen har försökt ta sitt liv en eller flera gånger. Ofta sker första försöket under högstadietiden.

Lita på att det är sant
Det behöver förstås inte alls vara så här illa. Många ungar blir lättade när de inser vartåt det lutar och är övertygade om att de känner rätt.
Men de flesta behöver ändå få känna att de är accepterade av sin familj, att de har sina föräldrars kärlek och stöd. Särskilt, naturligtvis, om de har det jobbigt med sig själva och i skolan.

Så även när de har insett och accepterat sin läggning återstår att berätta för familjen, och det är ofta svårare än allt annat. Tänk om vi kommer att hata dem? Säga att de är äckliga? Att de har svikit oss och inte levt upp till våra förväntningar?

Alltså kan man vara väldigt säker på att det verkligen är genomtänkt, när de väl berättar det för oss. En tonåring tar knappast den oerhörda risken att bli utstött för något som inte är livsviktigt!
(Det betyder inte att det är ett livslångt beslut. Precis som våra egna livsviktiga kärlekar inte alltid varar för evigt, fast vi gärna vill tro det.)

Respekt, välsignelse och ärliga känslor
Men känslorna som drabbar en när man får höra sin tonåring säga “jag är homosexuell” är inte alltid så rationella och genomtänkta. I det andra brevet skriver en mamma så här:

Min son som är 17 år har fortfarande aldrig haft en flickvän. Jag tänker att han kanske är homosexuell. I så fall vet jag inte vad jag ska göra. Självklart vill jag att han ska vara lycklig, men jag är orolig för hur det ska gå för honom. Han kanske blir ensam, eller utnyttjad. Jag kanske aldrig får några barnbarn (jag vet att det är själviskt att tänka så). Jag är faktiskt rädd för att han ska säga något om det, för jag litar inte på mig själv, att jag inte börjar gråta eller säger någonting dumt. Därför undviker jag alla situationer där det kan komma på tal.

Barnens kärleksobjekt har genom alla tider varit en källa till oro för föräldrar. Även om man är fördomsfull finns det faktiskt en verklig rädsla också: man är rädd att ens älskade barn ska bli utanför och fara illa.
Men tiderna förändras. Homosexualitet kommer inte att vara så annorlunda när våra barn växer upp. Dessutom har vi ju ingen garanti för att de ska bli lyckliga som heterosexuella heller … Det enda vi kan göra är att ge dem vår välsignelse. Den gör att de blir starkare, bättre rustade att klara livets alla hinder.

Det betyder inte att du måste hålla masken om du känner dig orolig. Du kan gråta, du kan säga att du känner dig arg, frustrerad eller olycklig - bara du samtidigt förklarar att du godtar och respekterar ditt barns val. Visa att du älskar honom/henne vad han/hon än väljer. Det är helt okej att ställa frågor, men fråga inte om det kommer att gå över, eller om han/hon är säker - acceptera bara att det är den väg din son eller dotter ska gå.

En vanlig fråga till de som kommer ut är: Hur vet du att du är homosexuell? Men det går ju inte att svara på. Hur kommer man på att man är heterosexuell? Hur vet man att man är kär? Att man är glad eller ledsen?

Man måste vara modig för att berätta, och man måste vara modig för att lyssna. Det kan ta tid innan man har landat igen, innan allt känns naturligt. Lång tid! För många känns det mycket lättare om man får kontakt med andra föräldrar till hbt-ungdomar. RFSL har ett nätverk som kallas Stolta föräldrar - ring eller maila dem om du vill ha någon att prata med. På RFSL finns också en sida för ungdomar om att “komma ut”, som kan vara bra att läsa för alla föräldrar.

Andra bloggar om: tonåringar, hbt, homosexualitet, bisexualitet, komma ut, sex, kärlek.

Idag är jag ledsen

- Ibland vill jag ta fram ett svärd och hugga mig igenom allt otäckt här i världen.

Det säger Elias Lindmark i en självutlämnande och dagbok om när livet känns mörkt och dystert. En dagbok om häftiga humörsvängningar och om att ha föräldrar som inte förstår sig på. Men också om hur bra livet kan vara. Ibland.

Tonårsrummet handlar om när livet går mycket upp och ner. Möt två föräldrar som varit igenom mängder av bråk, uppgörelser och starka konfrontationer med sina tonårsdöttrar.

- Jag har lärt mig att låta bli att vara så påstridig. Ibland måste man bara släppa, säger Anette Bartels, som blivit klokare efter en kurs i tonårsföräldraskap.

Medverkande: Anette Bartels, mamma till 16-åriga Cecilia och Eva, mamma till 15-åriga Emelie.

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Tonårsrummet, radio

Dagens sanning är att barn som får alkohol hemma löper stor risk att börja dricka tidigare och mer än andra barn. Men jag tror inte att det är så enkelt.

▫ Alla barn som får smaka på alkohol hemma kommer inte automatiskt att börja supa.
▫ Även barn som inte får dricka hemma kan få stora problem med alkohol.

Det är klart att tonåringar inte ska supa. Men varför super vissa tonåringar ändå? Vilka tonåringar är det som super? Och vad kan vi föräldrar göra åt det?

Tonåringar gör som vi gör, inte som vi säger att de ska göra.

Därför måste attityden till alkohol i familjen spela en stor roll. Den relation vi föräldrar har till alkohol, hur vi själva hanterar den.

Vi tar två olika ungar som exempel.

▫ Det ena barnet ser att hans eller hennes förälder eller föräldrar kan dricka ett glas vin till middagen, eller tre öl på krogen, och sen sluta. Han ser att de kan ta bilen till en fest och komma hem nyktra, lika väl som att de kan bestämma sig för att ta bussen för att de vill dricka. Han ser att en flaska sprit kan stå länge utan att bli urdrucken. Han ser att de kan ta en vit vecka, eller månad, eller ett vitt år, utan några problem. Det vill säga: Han ser att de har en frisk relation till alkohol.

▫ Det andra barnet ser att föräldern/föräldrarna ofta eller alltid dricker tills de blir ordentligt berusade, att de inte kan ha kul utan att dricka, att de är mer eller mindre beroende av alkohol.

Det är antagligen betydligt större risk för att barnet i familjen där det redan finns ett beroende också ska få problem.

Men det är också skillnad på barn och barn. (Jag har själv en unge som man lugnt skulle kunna anförtro ett fullt barskåp utan att det ens blev öppnat, och en som skulle kunna leta sig blå efter nyckeln till sagda skåp.) Därför kan man faktiskt skilja på hur mycket eller hur ofta de olika tonåringarna får dricka, och hur mycket man behöver diskutera riskerna med alkohol och argumenten för och emot att dricka.

Det viktiga är att få reda på vad barnet tänker. Hur mycket han eller hon vet, hur han eller hon föreställer sig olika situationer, hur han eller hon hanterar grupptryck och så vidare. Den sortens information är viktig för föräldrar, och den får man inte fram genom att totalförbjuda eller bli arg när barnet berättar saker som är känsliga.

Nolltolerans är ingen bra lösning. När det gäller alkohol och droger är alla strategier som bygger på odiskutabla förbud rent livsfarliga.

Dels för att man inte behöver diskutera någonting om man bara förbjuder, och då lär man inte känna sitt barn och veta hur hon/han tänker. Man behöver inte fundera över sina egna vanor en enda sekund heller, vilket kanske är bekvämt, men värdelöst ur uppfostringssynpunkt.

Dels för att förbudet bara är bergsäkert i teorin. Många, många tonåringar dricker fast de inte får. Trots att deras föräldrar har totalförbjudit det, och faktiskt inte har en aning om att deras son eller dotter raglar omkring full som en saftkaraff.

Och vad händer då? Om man råkar illa ut när man är full - hur ska man kunna berätta det hemma? När man skäms så att man vill dö och vet att man kommer att bli utskälld?
Eller när man inte kan berätta om sina tankar, om hur det känns obehagligt på festerna till exempel, för att man måste hålla delar av sitt liv hemligt?

Min poäng är inte att man ska bjuda barn hur som helst, eller att det inte kan hända olyckor på grund av alkohol om bara föräldrarna har pratat med barnen om riskerna. Inte heller att man ska låtsas som det regnar: tvärtom.

Min poäng är att man ska ha en realistisk inställning till alkohol. Så länge det är en viktig del av livet för de flesta vuxna kommer det att vara viktigt även för de som vill bli vuxna. Därför ska man ta upp ämnet till diskussion, fråga och lyssna på svaren. Och berätta vad man själv tänker, om man är orolig och varför.

Och om det bara finns bråkdelen av en risk att sonen eller dottern kommer att dricka, då är det tusen gånger bättre att du vet hur, var, med vem och varför. Att dottern/sonen vågar berätta för dig om något händer.

Andra bloggar om: tonåringar, alkohol.

“Nej, kom inte in!

Sebastian har tråkigt.
Han går ner till kylen för att hitta något att äta.
Han gör det flera gånger under samma eftermiddag.
Sen går han tillbaka på sitt rum.
- Egentligen har jag tråkigt hela tiden. Och jag vet inte varför.

Det berättar Sebastian Forsman, 17 år, som går medieprogrammet vid Tumba Gymnasium i sin radiodagbok.
En berättelse som handlar om att mest sitta inne på sitt rum och om att säga gomorron till sina föräldrar först vid tretiden på eftermiddan.
Vad gör du som förälder när barnen inte vill komma ut ur rummet hur mycket du än knackar på?
Och ska man som tonårsförälder knacka på en låst dörr?

Om att inte kunna nå sin tonåring, i Tonårsrummet. Medverkar gör också föräldrarna Lena Severin och Per Lagerström, och Björn Wrangsjö, författare till flera böcker om tonårsföräldraskap.“

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Tonårsrummet, radio

Idag fick jag ett mail från Malin. Hon skriver:

“I somras ville min 15-åriga dotter åka till Tyresö (vi bor i Nacka) för att träffa en kille som hon lärt känna på nätet. Jag sa nej. Det blev bråk och hon tyckte att jag var överbeskyddande och respektlös! Sen dess har jag känt mig så osäker på vad hon gör, på ett sätt som jag inte gjorde innan. I fredags kom hon inte hem från skolan förrän vid åtta. Hon sa att hon hade åkt hem till en klasskompis efter skolan. Jag vet inte vad jag ska tro. Det känns som om hon ljuger, men hon kanske bara är arg. Jag kan ju inte hålla på och bevaka henne, eller förbjuda henne att vara ute efter skolan. Det känns som början på en kris.”

Det där känner jag verkligen igen. Det är hemskt när man inte vet om man kan lita på varandra i en familj. Man vill ju veta att den andra talar sanning. Men varför blir man så upprörd när man tror att barnet ljuger (eller inte säger som det är)?

Egentligen är det nog inte så mycket principer det handlar om. Snarare är man orolig för att det ska hända något farligt. Tänk om ungen går och gör något tokigt, av oerfarenhet, och så kan man inte vara där och hjälpa.

Problemet är att ungdomar alltid har varit hemlighetsfulla. De flesta av oss föräldrar var troligen (mer eller mindre) hemliga själva. För att vi värderade upplevelser, och risker, på ett helt annat sätt än våra föräldrar. Ibland var det vi som var oerfarna, och borde ha bett om deras råd istället. Ibland var det de som faktiskt inte förstod - kanske för att vi inte förklarade tillräckligt.

När man är tonåring vill man inte längre bli behandlad som ett litet barn, och det är en av förklaringarna till att man inte vill redovisa allt man gör. Man vill bli tagen på allvar och respekterad. Man vill få sina föräldrars förtroende, se att de litar på att man kan klara sig själv. (Det betyder inte att de alltid vill klara sig helt själva!)
De allra flesta tonåringar vill inte ha konflikter med sina föräldrar, om de får välja. Och de vill helst inte ljuga. Om de inte måste.

Själv är man alltså orolig. Man kanske tror att barnet ska dricka alkohol, ta droger, ha oskyddat sex, bli utsatt för våld av något slag eller bli utnyttjad på något annat sätt. Sånt händer ju.

Av den anledningen vore det bättre om man visste vad tonåringen planerade. Då skulle man ju dels kunna komma med sina invändningar, argument och kloka förklaringar i förväg, innan skadan kanske är skedd. Dels är man beredd att rycka in om något ändå händer, och så vet man var barnet är.

Nu kanske jag verkar lite väl praktiskt inställd. Varför inte bara förbjuda farligheterna helt enkelt? Jo, av tre anledningar:

• för att en ung människa som bara stöter på förbud kan få för sig att det är enklast att ljuga

• för att man missar tillfället att få reda på hur ens barn tänker, och förklara hur man själv ser på saken

• för att om barnet trotsar förbudet - väldigt vanligt! - så kanske man inte har en plan B.

Sen finns det såklart tillfällen när man måste förbjuda. Eller snarare, där man måste säga klart och tydligt: jag vill inte att du gör det här. Det får bli över mina döda kropp, så allvarligt tycker jag att det är. Om du gör det kommer jag att vara livrädd och heligt förbannad. Jag vill verkligen inte att du gör det - jag vill att du låter bli, åtminstone för min skull!

Förvånansvärt ofta bryr sig tonåringen om vad man säger, om man är tydlig.

Jaha, men om man nu plötsligt drabbas av en tonåring som både vill göra farliga saker OCH vågar tala om det. Vad gör man då? Om man inte vill säga nej direkt, eftersom man vill uppmuntra ärlighet?

Ofta finns det sätt att göra farligheterna mindre farliga.

När min yngsta dotter ville träffa en person hon lärt känna på internet fick hon göra det, på vissa villkor som vi bestämde tillsammans. Hennes storasyster (som har bra omdöme och vågar säga ifrån) skulle gå med henne och inspektera personen ifråga. Dottern skulle följa med sin syster hem igen, utan snack, om personen skulle verka skum i systerns ögon. Träffen skulle ske två kvarter från hemmet och vara tidsbegränsad. Samt att dottern visste att jag skulle bli heltokig och ringa både brandkår och polis om hon inte kom hem på utsatt tid. (Alltihop förutsatte förstås att jag litar på även hennes omdöme och pålitlighet.)

Man kan bestämma att man hämtar eller lämnar, att man hörs på vissa tider, att man pratar med andra inblandade föräldrar först och så vidare. Man kan förklara begreppet “frihet under ansvar” och även bevisa det, genom att ge mer frihet så fort man ser att ansvaret ökar.

Framförallt tror jag på att prata, förklara, prata. Att man först tänker efter varför man känner som man gör, och sen förklarar det för sitt barn. Och frågar barnet: Kan du förstå hur jag tänker? Hur tänker du? Vad tror du är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra om …?

Då får man ju också veta mer om vad ens son eller dotter är för människa, vad han eller hon tänker i största allmänhet. Och det kanske är viktigare än att alltid veta vad ungen i fråga gör.

Andra bloggar om: tonåringar, sanning, förbud.

UR-serien “Mamma pappa tonåring” tar med lyssnaren in i ett 20-tal helt vanliga svenska hem och diskuterar familjens kanske svåraste utmaning: Att skapa och upprätthålla normer när barnen kommer upp i tonåren, och de konflikter som blir en självklar följd av de regler som föräldrarna vill att barnen ska lyda.

Det finns 22 intervjuer, men varje lokalradio väljer hur många de vill sända, och vilken tid. Så om du vill lyssna på en speciell intervju får du kontakta din lokala P4-station och fråga när och om den sänds!

Annars är det bara att slå på radion hemma (eller ladda ner en webbradio), ratta in P4 på frekvensen 93,8 och vänta.

Min yngsta dotter och jag är med i en av intervjuerna. Den kan du lyssna på här (ram-fil, 54 kB), cirka 3, 35 minuter in i programmet som sändes i Radio Dalarna idag.

De 22 programmen handlar om:

Mathilda Magnusson och hennes mamma Eva-Lena Pettersson, Karlskrona
Mathilda blev tonåring i september, då hon fyllde 13. Hennes mamma Eva-Lena har förskräckt konstaterat att det hände något med dotterns humör redan då hon var tolv.

Nathalie Viktorsson och hennes mamma Camilla Kristensen, Falköping
Nathalie och hennes mamma grälar ofta om städning, läxläsning och pengar. Men mest tjat har det varit i frågan om när Nathalie ska få ta hål i näsan.

Jacob Carlbo Gustavsson och hans mamma Elisabeth, Falköping
Jacobs kan inte slita sig från datorn. Han har slutat med fotboll, dragit ned på gitarrspelandet och frågan är om det inte också blev slut med flickvännen på grund av datorn.

Salem och Melinda och deras mamma Helene Okou, Nacka
Det finns två 13-åringar i familjen, men de är inte släkt. Dessutom finns ytterligare två barn som inte heller är släkt med varann …

Mattias Göransson och hans pappa Jan, Norrköping
17-årige Mattias vill bo i stan medan han går på gymnasiet, något som föräldrarna ogärna vill.

Alex Engström och hans mamma Minna Heino-Engström, Borås
13-årige Alex tycker om att förverkliga sig själv genom ett utmanande utseende. Mamma är mindre förtjust när sonen sminkar sig och har ovanliga frisyrer.

Anna Jafner och hennes mamma Britt-Marie, Eskilstuna
Anna fyller 18 år i december. Liksom sina äldre bröder är hon född i Brasilien, men frågan är om inte hennes svenska mamma har ett lika eldigt temperament.

Emelie Hallin och hennes mamma Els-Marie, Kristianstad
19-åriga Emelie Hallin tycker att hennes självbestämmanderätt är begränsad. Överhuvudtaget har föräldrarna varit ganska petiga och reglerna många.

Filippa Forsberg och hennes mamma Bitte, Kristianstad
Bitte har mycket stort förtroende för sin flicka, men hon var väldigt motspänstig när dottern Filippa skaffade sig en sex år äldre pojkvän när hon bara var drygt 15.

Jacob Nilsson och hans mamma Terez, Harlösa
Fem av de nio barnen i familjen är tonåringar, en ganska speciell situation. Familjen Nilsson är ovanlig även på andra sätt, eftersom de är medlemmar i Mormonkyrkan.

Alexander Persson och hans mamma Marie Persson Arturén, Hökerum
17-årige Alexander har långa resor till och från gymnasiet i Borås. Därför har familjen bestämt att han ska få bo i Borås under veckorna, vilket innebär en stor förändring.

Linus och Klara Ellström och deras mamma Yvonne, Åsarp
Yvonne har ofta kämpat en ojämn kamp mot sina tonåringar, 18-åriga tvillingarna Linus och Klara.

Julia Finnsiö och hennes mamma Anna Toss, Stockholm (det är vi, alltså!)
Julia och Anna diskuterar om hur man kan lösa intressekonflikter.

Hanna Blomstrand och hennes föräldrar Ann-Kristin och Lars-Erik, Eskilstuna
Lars-Erik och Ann-Kristin tycker att dom låtit dottern ha en stor frihet under tonåren, men Hanna håller inte med.

Anna Israelsson och hennes mamma Margareta, Västerås
Trots att Margareta litar på Anna i nästan alla väder, så är hennes högsta önskan att dottern ska våga anförtro henne också jobbiga saker om det skulle bli aktuellt.

Otilia Olofsson och hennes pappa Ola, Jönköping
17-åriga Otilia bor med föräldrar och två yngre syskon i Hovslätt. Pappa är f d pastor i ortens pingstkyrka och alla i familjen är aktiva i församlingen.

Johanna Tjäder och hennes föräldrar Joakim och Magdalena, Östersund
Johanna började tjäna extra pengar redan när hon var 14 år, för pappa och mamma tycker att de sju barnen ska lära sig att jobba för att få pengar.

Cecilia Svensson och hennes mamma Ylva Fredriksson, Umeå
När Cissi tappade gnistan i högstadiet försökte mamma Ylva Fredriksson finnas där och lyssna när det var möjligt.

Anton Nordin och hans föräldrar Charlie och Lena, Örnsköldsvik
Föräldrarna kämpar för att få 17-årige sonen Anton att slita sig från datorn och skaffa sig en normal dygnsrytm. Anton själv inser att han har ett problem - säger han …

Emma Östman och hennes föräldrar Karola och Roger, Örnsköldsvik
Tonåringarnas första möte med alkoholen är något som oroar många föräldrar. Emma gjorde den erfarenheten på ett sätt som skrämde föräldrarna mer än henne.

Katja och hennes fostermamma Anneli Hed, Enköping
Anneli har varit familjehemsmamma i många år och åt många barn och ungdomar. En av dom är Katja, som var 12 år då hon kom med sitt pick och pack till Anneli.

Hur pratar man om sex med tonåringar?
Arne Svensson på ungdomsmottagningen Knuffen i Örebro, höjer ett varningens finger till föräldrar. Lägg er inte för mycket, säger han. Faktum är att missade man chansen då de var små och nyfikna så kan det vara lite kört när de kommit upp i tonåren.

Andra bloggar om: tonåringar, lokalradio
Pingat till intressant.se