Verena skriver i en kommentar på ett tidigare inlägg:

Någon som har några tips hur vi ska “behandla” vår tonåring? Hon går redan nu 1 året i gymnasiet för andra gången, hon skolkar fortfarande och gör väldigt lite i skolan. Ska vi stå ut med detta? Är det bättre att hon får sluta skolan och “hitta” på något annat att göra i livet. Som det är nu så är fritidslivet och träffa killar mycket viktigare.

Det är många tonåringar som är skoltrötta. Ganska många kan stå ut ändå, om de bara får stöd och uppmuntran hemifrån och kanske från skolan. Men för en del blir det bara mer och mer hopplöst, hur mycket man än tjatar / peppar / hjälper till som förälder.

Skolan är inte heller gjord för att passa alla, meningen är att man som elev ska anpassa sig till skolan. Problemet uppstår när alla ska gå gymnasiet och det inte finns några andra vettiga alternativ. För det är faktiskt inte alla som mår bra eller utvecklas på bästa sätt genom att plugga!

Du har säkert redan pratat med din dotter, men det är två viktiga saker hon inte får glömma:

1) Att ta reda på vad hon vill göra de närmaste åren
2) Att hon är en del av familjen och måste bidra till den.

(Nu utgår jag från att din dotter bara är skoltrött, inte deprimerad.)

Ibland får man för sig att gymnasievalet är helt avgörande för resten av livet. Så är det oftast inte, det är många som har pluggat en viss linje men valt en helt annan sysselsättning som vuxna. Om man inte riktigt vet mad man vill göra om fem år så är det ingen katastrof - bättre att tänka igenom hur man ska få de närmaste två-tre åren att kännas okej, vad som känns motiverat att plugga. Din dotter kanske skulle bli skolpigg av att att gå på en hockeylinje, läsa spelprogrammering eller gå teaterlinjen - även om hon inte vill bli hockeyspelare, programmerare eller skådespelare i framtiden.

Hon kanske känner att det redan går så dåligt så att det inte är någon idé att försöka längre - så är det många, många ungar som känner. Om man kan lägga ner mycket tid på att hjälpa sitt barn med läxor och prov så kanske den känslan går över. Det bästa är om man kan få lärarna att hjälpa till också, det brukar underlätta mycket.

Alla sätt att motivera ungar till att gå i skolan är värda att tänka igenom, för det går inte att komma ifrån att gymnasiebetyget är till hjälp senare i livet (om det inte består av IG:n förstås!). Har man råd med belöningar kanske det är rätt metod - en del barn får bra betalt i pengar, resor eller annat om de får bra betyg. Jag har inte testat det själv, så jag vet inte om det fungerar.

Men om ingenting hjälper kanske din dotter är en sån människa som inte ska vara i skolan. Då kan man börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden.

Om inte det är möjligt kan ni hjälpas åt att söka jobb på vanligt sätt. Ett sätt att hitta arbete åt en tonåring är att han/hon accepterar en väldigt låg lön. Det känns hemskt att behöva tänka så, men konkurrensen är stenhård idag (åtminstone om man bor i Stockholm) och om man inte behöver betala för mat och hyra kan man kanske stå ut med en dålig lön, om man vet att det innebär att man får in en fot i arbetslivet.

Ett annat alternativ är att arbeta hemma. Det är inget fel eller konstigt tycker jag - det var det jag menade med att tonåringar måste komma ihåg att de är en del av en familj. Om man absolut inte orkar plugga, och absolut inte kan hitta något lönearbete, då kan man göra nytta och hjälpa familjen genom att laga mat, städa, passa småsyskon och så vidare. Jag tycker personligen att det är minst lika viktigt och användbart som att jobba i kassan på hamburgerrestaurang.

Hoppas att du hittar ett bra sätt att få henne att prata och känna efter hur hon skulle vilja ordna upp sitt liv. Tricket, tror jag, är att få henne att vilja ta ansvar själv, att hon känner att ni har förtroende för henne och är intresserade av vad hon tänker och att ni vill ställa upp och försöka lösa problemen på hennes vis. Även om det är lättare sagt än gjort ibland!

Andra bloggar om: tonåringar, skolan, skoltrötthet, föräldrar, föräldraskap.

Jag skulle kunna hetsa upp mig för det mesta som händer i livet med mina tonåringar. Jag skulle kunna ha ett ständigt pågående världskrig. Det finns en hel del förutsättningar … och motsättningar mellan mig, min 13-åring och min 15-åring.

Jag skulle kunna bli tokig för att disk inte plockas in i diskmaskinen eller för att de tror att smutstvätt kan krypa själv till tvättmaskinen. Jag skulle kunna bli galen på att deras rum ser ut som jag vet inte vad, jag skulle kunna slita mitt hår för att de tar sista toalettpappret och lämnar den som kommer efter i en knepig sits …

Det är tålamodskrävande att inte gå i taket för otrevliga kommentarer och ett ständigt återkommande otrevligt beteende. Det tär på krafter att tjata om vilka tider som gäller, hur länge de får vara ute, att läxorna ska göras på bästa sätt och att dammsugaren måste få komma ut ur garderoben och röra på sig ibland.

Tjatet måste tillhöra oss som har en obotligt positiv människosyn. Jag har tjatat på allt möjligt sedan barnen var små. Och jag fortsatte tjata när dom blev större. Ända tills jag fick frågan av en barnspykolog … ”Varför tjatar du?”. Jag tyckte frågan var korkad. Det var ju en självklarhet att tjata. Det hör till föräldraskapet. Så jag svarade att jag tjatar för att de ska göra som jag säger, för att nå en förändring … och allt det där. Han frågade om det hjälpte, om jag fick till en förändring med mitt tjat. Jag tvingades svara ärligt att det var nog högst tveksamt.

Som ensam uppfostrande och närvarande förälder till två tonåriga tjejer kom jag till en punkt där mitt tjat blev mekaniskt och våra strider blev alltför ofta återkommande. Jag ville ha energi över till annat, ett hus med mer harmoni, mindre eller inget tjat och mer tid till bra mycket trevligare saker, för oss alla tre.

Efter förberedelser, som noga fick tänkas igenom eftersom mina tonåringar har en förmåga att skjuta det mesta i sank med sin eviga argumentation, presenterade jag min plan. Jag delade upp allt som var föremål för vilda diskussioner och gnatigt tjat i tre delar.

1. Det här får du bestämma själv.
2. Det här kan vi förhandla om.
3. Det här är inte förhandlingsbart.

Jag skulle ha kunnat lägga in rubbet under punkt nummer tre … så enkelt det hade varit … men jag valde det allra viktigaste för mig. Punkt nummer tre blev kristallklar. Det som inte var förhandlingsbart var att respektera överenskomna tider, göra sin läxa, inte dricka alkohol och inte ta droger eller röka. Till punkt nummer tre följde också ett självklart löfte om konsekvenser från min sida om inte reglerna följdes.
Därefter tog ett roligt, härligt, intressant och givande samtal mellan oss tre fart. Vi placerade in allt vi tjafsat om under de olika punkterna.

Det var viktigt att få det på pränt. Det var angeläget för tjejerna att få se hur mycket de egentligen fick bestämma över själva. Det blev tydliga förhållningsregler för att vi alla skulle slippa en del bråk och tjat. Och det har fungerat sedan dess.

Självklart bråkar vi fortfarande! Det är återkommande diskussioner och oenigheter. Men vi går ofta tillbaka till listan. Tar bort, ändrar och fyller på. Allteftersom de blir äldre och kan ta större ansvar. Men bråken har minskat betydligt. Jag väljer mina strider och låter mycket passera. Men jag viker aldrig från det vi har under punkt nummer tre. Och det vet dom redan. Så det ifrågasätts inte längre.

Likaså låter jag även en del otrevligheter passera. I skurar av otrevliga kommentarer och hormonstökigt beteende försöker jag se mig själv som en gås där vattnet rinner av. Jag accepterar inte alls kränkande kommentarer eller direkt riktade elaka kommentarer. Men jag låter det mesta av resten rinna av.

Oftast är deras otrevliga beteende endast ett sätt för att få mig att reagera. De kan provocera med ett till synes ändlöst tålamod för att hitta den knapp som får mig att gå igång. Det är då gåsen vaggar där ifrån. Låter vattnet rinna av och eldslågorna självdö. För om jag inte går igång … om jag inte låter mig provoceras … då dunstar ett otrevligt beteende ganska snabbt bort. Och det blir lugnt i huset igen.

Jag skriver fortfarande inte under på talesättet små barn, små problem, stora barn, stora problem. Varje barn – och tonåring – är unik. Jag buntar inte ihop dom och jag vill inte generalisera. Men jag tror att det krävs mer tålamod och eftertanke eftersom utmaningarna kan bli mycket större när man är lycklig nog att få ha tonåringar i huset.

“Livet som tonårsförälder” får en gästbloggare idag: Solusfemina, mamma till två tonårstjejer skriver om det kanske viktigaste en förälder kan göra: välja sina strider.

Så här beskriver hon sig själv:

En lyckligt lottad mamma som klarar sig på egen hand efter att livet gjort krumbukter som ingen kunde råda över. Älskar min tillvaro med två underbara tonårsflickor och ett par katter i ett hus utanför huvudstaden.
Här lever vi de dagar som utgör livet för oss tre. Med harmoni och kaos, med lycka och sorg, med världskrig och harmoni … inte med problem utan med utmaningar.
Ingenting kunde vara bättre, tonårslyckan är en säregen period i livet … en period då jag inser att min närhet till barnen är så tidsbegränsad och angelägen. Dessutom en period av dagar då jag ibland får en skymt av de vuxna personer som mina små barn snart blir.

Solusfemina skriver ofta, klokt och roligt om sin vardag med döttrarna. Tack, hela familjen S för det!

Det har kommit två mail till Livet som tonårsförälder som handlar om homo- och bisexuella tonåringar.

Det första handlar om att “komma ut“, att berätta för familjen att man är romantiskt/sexuellt intresserad av personer av samma kön som man själv:

Jag är förälder till en lesbisk tjej som kom ut på ett väldigt oproblematiskt sätt när hon var sexton. Vi var ju glada över att hon kände förtroendet att berätta för oss, samtidigt som vi förstås tyckte det var sorgligt att hon inte hade gjort det tidigare. Vi hade anat att hon var homosexuell åtminstone sen hon var elva-tolv, men hon har berättat att hon blev kär i tjejer redan när hon var sju ungefär.

När vi som idag är tonårsföräldrar växte upp var det sällsynt att någon tonåring kom ut som homo- eller bisexuell. Idag är det betydligt vanligare. Troligen för att det är mer tillåtet bland dagens tonåringar att bli kär i någon av samma kön.

Det finns ingen pålitlig statistik som visar hur många unga svenskar som är homo eller bi, men forskningsresultat från andra länder pekar på att 2 till 10 procent av dessa länders befolkning är icke-hetero, åtminstone i bemärkelsen “har någon gång känt romantiska eller sexuella känslor för någon av samma kön”. Det är ganska många individer, så det är inte alls konstigt om någon av dem är ett av våra barn.

(För mera siffror och forskningsrapporter, se RFSL:s sida Sexuell läggning – vad är det? och Wikipedia: Homosexualitet - undersökningsresultat. Förkortningen hbt som förekommer ofta på dessa sidor betyder homo-, bi- eller transsexuell.)

Naturligt att testa sin sexuella identitet
Många tror att man kan se på någon om den är homo- eller bisexuell. Men det finns inget säkert sätt att avgöra någons sexuella preferenser, utom att personen själv säger det. Som förälder kanske man undrar och tar det som ett tecken när dottern kramar eller pussar sin tjejkompis, eller när sonen vill sitta hemma och brodera på fredagskvällarna.

Visst: det kan vara en fin vink om tonåringen säger att Brokeback Mountain var årets bästa film, eller lämnar datorn med Qruiser öppet. Men det behöver inte betyda någonting särskilt.

Tonåren är en omtumlande period på många sätt. Sexualdriften är förvirrande för de flesta, oavsett vilka uttryck den tar sig. Och samtidigt som kroppen förändras och hormonerna bubblar över ska man lära sig allt vad det innebär att vara vuxen. Det är ofta en balansgång på slak lina, med många snubblingar på vägen.
Det är mycket man måste pröva sig fram med: vänskap, kärlek, motgångar, ansvar, sex och allt annat som ska hanteras vuxet. Att man experimenterar med sin sexuella identitet - i tanken, i drömmarna eller i verkligheten - är helt normalt, väldigt vanligt och högst naturligt.

Ingen blir homosexuell för skojs skull
En del inser ganska tidigt att de gillar samma sort, som flickan i brevet - hon var bara sju år när hon blev kär i en tjej första gången. Andra tar längre tid på sig att komma till klarhet. För somliga känns det enkelt och självklart - för andra är det ångestfyllt och laddat.

Det är ju inte bara omgivningens reaktioner som kan verka skrämmande. Även inuti kan man känna sig osäker och kluven. Känslorna kanske inte alls stämmer överens med den bild man har av sig själv. Man kanske alltid har tänkt sig en alldeles vanlig framtid med familj och jobb - istället får man brottas med mardrömmar om utanförskap, om att tvingas försvara alla sina val och mötas av misstänksamhet som arbetskamrat och förälder. Tonåringen kanske har fått en negativ eller stereotyp bild av homo- och bisexuella som inte alls stämmer överens med hur han uppfattar sig själv, och han tror att han kommer att bli sådan om han ger efter för känslan.

För många ungdomar är det faktiskt väldigt tufft att upptäcka den här egenheten hos sig själv. Som tonåring har man ett enormt behov av att bli accepterad. Det krävs ett nästan övermänskligt mod för att våga stå för att man är annorlunda, särskilt när omgivningen är fientligt inställd till de som är “utanför mallen”. Så är det i många skolor. Bög och flata är nästan alltid skällsord. Tendenser till homosexualitet blir uppmärksammade på ett mycket negativt sätt. Det är mycket vanligt att den som verkar romantiskt eller sexuellt annorlunda blir mobbad.

Andra vägrar att visa sina känslor öppet, ens för sig själva. För att bli av med sina besvärliga tankar kan de ta till olika destruktiva beteenden - supa skallen av sig varje helg, ta droger, skära sig eller bli huliganer. Eller försöka ta livet av sig i svart desperation och självhat: enligt RFSL är det runt sju gånger högre risk att homo/bisexuella ungdomar försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella i motsvarande ålder. Undersökningar visar att 37 % av flickorna och 24 % av pojkarna i homo/bi-gruppen har försökt ta sitt liv en eller flera gånger. Ofta sker första försöket under högstadietiden.

Lita på att det är sant
Det behöver förstås inte alls vara så här illa. Många ungar blir lättade när de inser vartåt det lutar och är övertygade om att de känner rätt.
Men de flesta behöver ändå få känna att de är accepterade av sin familj, att de har sina föräldrars kärlek och stöd. Särskilt, naturligtvis, om de har det jobbigt med sig själva och i skolan.

Så även när de har insett och accepterat sin läggning återstår att berätta för familjen, och det är ofta svårare än allt annat. Tänk om vi kommer att hata dem? Säga att de är äckliga? Att de har svikit oss och inte levt upp till våra förväntningar?

Alltså kan man vara väldigt säker på att det verkligen är genomtänkt, när de väl berättar det för oss. En tonåring tar knappast den oerhörda risken att bli utstött för något som inte är livsviktigt!
(Det betyder inte att det är ett livslångt beslut. Precis som våra egna livsviktiga kärlekar inte alltid varar för evigt, fast vi gärna vill tro det.)

Respekt, välsignelse och ärliga känslor
Men känslorna som drabbar en när man får höra sin tonåring säga “jag är homosexuell” är inte alltid så rationella och genomtänkta. I det andra brevet skriver en mamma så här:

Min son som är 17 år har fortfarande aldrig haft en flickvän. Jag tänker att han kanske är homosexuell. I så fall vet jag inte vad jag ska göra. Självklart vill jag att han ska vara lycklig, men jag är orolig för hur det ska gå för honom. Han kanske blir ensam, eller utnyttjad. Jag kanske aldrig får några barnbarn (jag vet att det är själviskt att tänka så). Jag är faktiskt rädd för att han ska säga något om det, för jag litar inte på mig själv, att jag inte börjar gråta eller säger någonting dumt. Därför undviker jag alla situationer där det kan komma på tal.

Barnens kärleksobjekt har genom alla tider varit en källa till oro för föräldrar. Även om man är fördomsfull finns det faktiskt en verklig rädsla också: man är rädd att ens älskade barn ska bli utanför och fara illa.
Men tiderna förändras. Homosexualitet kommer inte att vara så annorlunda när våra barn växer upp. Dessutom har vi ju ingen garanti för att de ska bli lyckliga som heterosexuella heller … Det enda vi kan göra är att ge dem vår välsignelse. Den gör att de blir starkare, bättre rustade att klara livets alla hinder.

Det betyder inte att du måste hålla masken om du känner dig orolig. Du kan gråta, du kan säga att du känner dig arg, frustrerad eller olycklig - bara du samtidigt förklarar att du godtar och respekterar ditt barns val. Visa att du älskar honom/henne vad han/hon än väljer. Det är helt okej att ställa frågor, men fråga inte om det kommer att gå över, eller om han/hon är säker - acceptera bara att det är den väg din son eller dotter ska gå.

En vanlig fråga till de som kommer ut är: Hur vet du att du är homosexuell? Men det går ju inte att svara på. Hur kommer man på att man är heterosexuell? Hur vet man att man är kär? Att man är glad eller ledsen?

Man måste vara modig för att berätta, och man måste vara modig för att lyssna. Det kan ta tid innan man har landat igen, innan allt känns naturligt. Lång tid! För många känns det mycket lättare om man får kontakt med andra föräldrar till hbt-ungdomar. RFSL har ett nätverk som kallas Stolta föräldrar - ring eller maila dem om du vill ha någon att prata med. På RFSL finns också en sida för ungdomar om att “komma ut”, som kan vara bra att läsa för alla föräldrar.

Andra bloggar om: tonåringar, hbt, homosexualitet, bisexualitet, komma ut, sex, kärlek.

Lyssna på Tonårsrummet i P1 idag, klockan 11.03 (repris 23.07 ikväll, och på julafton klockan 18.30).

Idag är jag ledsen

- Ibland vill jag ta fram ett svärd och hugga mig igenom allt otäckt här i världen.

Det säger Elias Lindmark i en självutlämnande och dagbok om när livet känns mörkt och dystert. En dagbok om häftiga humörsvängningar och om att ha föräldrar som inte förstår sig på. Men också om hur bra livet kan vara. Ibland.

Tonårsrummet handlar om när livet går mycket upp och ner. Möt två föräldrar som varit igenom mängder av bråk, uppgörelser och starka konfrontationer med sina tonårsdöttrar.

- Jag har lärt mig att låta bli att vara så påstridig. Ibland måste man bara släppa, säger Anette Bartels, som blivit klokare efter en kurs i tonårsföräldraskap.

Medverkande: Anette Bartels, mamma till 16-åriga Cecilia och Eva, mamma till 15-åriga Emelie.

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Tonårsrummet, radio

Dagens sanning är att barn som får alkohol hemma löper stor risk att börja dricka tidigare och mer än andra barn. Men jag tror inte att det är så enkelt.

▫ Alla barn som får smaka på alkohol hemma kommer inte automatiskt att börja supa.
▫ Även barn som inte får dricka hemma kan få stora problem med alkohol.

Det är klart att tonåringar inte ska supa. Men varför super vissa tonåringar ändå? Vilka tonåringar är det som super? Och vad kan vi föräldrar göra åt det?

Tonåringar gör som vi gör, inte som vi säger att de ska göra.

Därför måste attityden till alkohol i familjen spela en stor roll. Den relation vi föräldrar har till alkohol, hur vi själva hanterar den.

Vi tar två olika ungar som exempel.

▫ Det ena barnet ser att hans eller hennes förälder eller föräldrar kan dricka ett glas vin till middagen, eller tre öl på krogen, och sen sluta. Han ser att de kan ta bilen till en fest och komma hem nyktra, lika väl som att de kan bestämma sig för att ta bussen för att de vill dricka. Han ser att en flaska sprit kan stå länge utan att bli urdrucken. Han ser att de kan ta en vit vecka, eller månad, eller ett vitt år, utan några problem. Det vill säga: Han ser att de har en frisk relation till alkohol.

▫ Det andra barnet ser att föräldern/föräldrarna ofta eller alltid dricker tills de blir ordentligt berusade, att de inte kan ha kul utan att dricka, att de är mer eller mindre beroende av alkohol.

Det är antagligen betydligt större risk för att barnet i familjen där det redan finns ett beroende också ska få problem.

Men det är också skillnad på barn och barn. (Jag har själv en unge som man lugnt skulle kunna anförtro ett fullt barskåp utan att det ens blev öppnat, och en som skulle kunna leta sig blå efter nyckeln till sagda skåp.) Därför kan man faktiskt skilja på hur mycket eller hur ofta de olika tonåringarna får dricka, och hur mycket man behöver diskutera riskerna med alkohol och argumenten för och emot att dricka.

Det viktiga är att få reda på vad barnet tänker. Hur mycket han eller hon vet, hur han eller hon föreställer sig olika situationer, hur han eller hon hanterar grupptryck och så vidare. Den sortens information är viktig för föräldrar, och den får man inte fram genom att totalförbjuda eller bli arg när barnet berättar saker som är känsliga.

Nolltolerans är ingen bra lösning. När det gäller alkohol och droger är alla strategier som bygger på odiskutabla förbud rent livsfarliga.

Dels för att man inte behöver diskutera någonting om man bara förbjuder, och då lär man inte känna sitt barn och veta hur hon/han tänker. Man behöver inte fundera över sina egna vanor en enda sekund heller, vilket kanske är bekvämt, men värdelöst ur uppfostringssynpunkt.

Dels för att förbudet bara är bergsäkert i teorin. Många, många tonåringar dricker fast de inte får. Trots att deras föräldrar har totalförbjudit det, och faktiskt inte har en aning om att deras son eller dotter raglar omkring full som en saftkaraff.

Och vad händer då? Om man råkar illa ut när man är full - hur ska man kunna berätta det hemma? När man skäms så att man vill dö och vet att man kommer att bli utskälld?
Eller när man inte kan berätta om sina tankar, om hur det känns obehagligt på festerna till exempel, för att man måste hålla delar av sitt liv hemligt?

Min poäng är inte att man ska bjuda barn hur som helst, eller att det inte kan hända olyckor på grund av alkohol om bara föräldrarna har pratat med barnen om riskerna. Inte heller att man ska låtsas som det regnar: tvärtom.

Min poäng är att man ska ha en realistisk inställning till alkohol. Så länge det är en viktig del av livet för de flesta vuxna kommer det att vara viktigt även för de som vill bli vuxna. Därför ska man ta upp ämnet till diskussion, fråga och lyssna på svaren. Och berätta vad man själv tänker, om man är orolig och varför.

Och om det bara finns bråkdelen av en risk att sonen eller dottern kommer att dricka, då är det tusen gånger bättre att du vet hur, var, med vem och varför. Att dottern/sonen vågar berätta för dig om något händer.

Andra bloggar om: tonåringar, alkohol.

Lyssna på Tonårsrummet i P1 idag, klockan 11.03 (repris 23.07 ikväll, och på söndag 3/12 klockan 18.30).

“Nej, kom inte in!

Sebastian har tråkigt.
Han går ner till kylen för att hitta något att äta.
Han gör det flera gånger under samma eftermiddag.
Sen går han tillbaka på sitt rum.
- Egentligen har jag tråkigt hela tiden. Och jag vet inte varför.

Det berättar Sebastian Forsman, 17 år, som går medieprogrammet vid Tumba Gymnasium i sin radiodagbok.
En berättelse som handlar om att mest sitta inne på sitt rum och om att säga gomorron till sina föräldrar först vid tretiden på eftermiddan.
Vad gör du som förälder när barnen inte vill komma ut ur rummet hur mycket du än knackar på?
Och ska man som tonårsförälder knacka på en låst dörr?

Om att inte kunna nå sin tonåring, i Tonårsrummet. Medverkar gör också föräldrarna Lena Severin och Per Lagerström, och Björn Wrangsjö, författare till flera böcker om tonårsföräldraskap.“

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Tonårsrummet, radio

Hur mycket vet du om vad din tonåring gör, när inte du är med? Litar du på att han eller hon berättar sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen? Vad gör du om du inte gillar det du får höra?

Idag fick jag ett mail från Malin. Hon skriver:

“I somras ville min 15-åriga dotter åka till Tyresö (vi bor i Nacka) för att träffa en kille som hon lärt känna på nätet. Jag sa nej. Det blev bråk och hon tyckte att jag var överbeskyddande och respektlös! Sen dess har jag känt mig så osäker på vad hon gör, på ett sätt som jag inte gjorde innan. I fredags kom hon inte hem från skolan förrän vid åtta. Hon sa att hon hade åkt hem till en klasskompis efter skolan. Jag vet inte vad jag ska tro. Det känns som om hon ljuger, men hon kanske bara är arg. Jag kan ju inte hålla på och bevaka henne, eller förbjuda henne att vara ute efter skolan. Det känns som början på en kris.”

Det där känner jag verkligen igen. Det är hemskt när man inte vet om man kan lita på varandra i en familj. Man vill ju veta att den andra talar sanning. Men varför blir man så upprörd när man tror att barnet ljuger (eller inte säger som det är)?

Egentligen är det nog inte så mycket principer det handlar om. Snarare är man orolig för att det ska hända något farligt. Tänk om ungen går och gör något tokigt, av oerfarenhet, och så kan man inte vara där och hjälpa.

Problemet är att ungdomar alltid har varit hemlighetsfulla. De flesta av oss föräldrar var troligen (mer eller mindre) hemliga själva. För att vi värderade upplevelser, och risker, på ett helt annat sätt än våra föräldrar. Ibland var det vi som var oerfarna, och borde ha bett om deras råd istället. Ibland var det de som faktiskt inte förstod - kanske för att vi inte förklarade tillräckligt.

När man är tonåring vill man inte längre bli behandlad som ett litet barn, och det är en av förklaringarna till att man inte vill redovisa allt man gör. Man vill bli tagen på allvar och respekterad. Man vill få sina föräldrars förtroende, se att de litar på att man kan klara sig själv. (Det betyder inte att de alltid vill klara sig helt själva!)
De allra flesta tonåringar vill inte ha konflikter med sina föräldrar, om de får välja. Och de vill helst inte ljuga. Om de inte måste.

Själv är man alltså orolig. Man kanske tror att barnet ska dricka alkohol, ta droger, ha oskyddat sex, bli utsatt för våld av något slag eller bli utnyttjad på något annat sätt. Sånt händer ju.

Av den anledningen vore det bättre om man visste vad tonåringen planerade. Då skulle man ju dels kunna komma med sina invändningar, argument och kloka förklaringar i förväg, innan skadan kanske är skedd. Dels är man beredd att rycka in om något ändå händer, och så vet man var barnet är.

Nu kanske jag verkar lite väl praktiskt inställd. Varför inte bara förbjuda farligheterna helt enkelt? Jo, av tre anledningar:

• för att en ung människa som bara stöter på förbud kan få för sig att det är enklast att ljuga

• för att man missar tillfället att få reda på hur ens barn tänker, och förklara hur man själv ser på saken

• för att om barnet trotsar förbudet - väldigt vanligt! - så kanske man inte har en plan B.

Sen finns det såklart tillfällen när man måste förbjuda. Eller snarare, där man måste säga klart och tydligt: jag vill inte att du gör det här. Det får bli över mina döda kropp, så allvarligt tycker jag att det är. Om du gör det kommer jag att vara livrädd och heligt förbannad. Jag vill verkligen inte att du gör det - jag vill att du låter bli, åtminstone för min skull!

Förvånansvärt ofta bryr sig tonåringen om vad man säger, om man är tydlig.

Jaha, men om man nu plötsligt drabbas av en tonåring som både vill göra farliga saker OCH vågar tala om det. Vad gör man då? Om man inte vill säga nej direkt, eftersom man vill uppmuntra ärlighet?

Ofta finns det sätt att göra farligheterna mindre farliga.

När min yngsta dotter ville träffa en person hon lärt känna på internet fick hon göra det, på vissa villkor som vi bestämde tillsammans. Hennes storasyster (som har bra omdöme och vågar säga ifrån) skulle gå med henne och inspektera personen ifråga. Dottern skulle följa med sin syster hem igen, utan snack, om personen skulle verka skum i systerns ögon. Träffen skulle ske två kvarter från hemmet och vara tidsbegränsad. Samt att dottern visste att jag skulle bli heltokig och ringa både brandkår och polis om hon inte kom hem på utsatt tid. (Alltihop förutsatte förstås att jag litar på även hennes omdöme och pålitlighet.)

Man kan bestämma att man hämtar eller lämnar, att man hörs på vissa tider, att man pratar med andra inblandade föräldrar först och så vidare. Man kan förklara begreppet “frihet under ansvar” och även bevisa det, genom att ge mer frihet så fort man ser att ansvaret ökar.

Framförallt tror jag på att prata, förklara, prata. Att man först tänker efter varför man känner som man gör, och sen förklarar det för sitt barn. Och frågar barnet: Kan du förstå hur jag tänker? Hur tänker du? Vad tror du är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra om …?

Då får man ju också veta mer om vad ens son eller dotter är för människa, vad han eller hon tänker i största allmänhet. Och det kanske är viktigare än att alltid veta vad ungen i fråga gör.

Andra bloggar om: tonåringar, sanning, förbud.

Just nu går det en serie intervjuer med tonåringar och deras föräldrar i lokalradion på P4. Det är ganska korta, men spännande och roliga intervjuer, cirka 10-15 minuter.

UR-serien “Mamma pappa tonåring” tar med lyssnaren in i ett 20-tal helt vanliga svenska hem och diskuterar familjens kanske svåraste utmaning: Att skapa och upprätthålla normer när barnen kommer upp i tonåren, och de konflikter som blir en självklar följd av de regler som föräldrarna vill att barnen ska lyda.

Det finns 22 intervjuer, men varje lokalradio väljer hur många de vill sända, och vilken tid. Så om du vill lyssna på en speciell intervju får du kontakta din lokala P4-station och fråga när och om den sänds!

Annars är det bara att slå på radion hemma (eller ladda ner en webbradio), ratta in P4 på frekvensen 93,8 och vänta.

Min yngsta dotter och jag är med i en av intervjuerna. Den kan du lyssna på här (ram-fil, 54 kB), cirka 3, 35 minuter in i programmet som sändes i Radio Dalarna idag.

De 22 programmen handlar om: (more…)

"Tonårstiden är som en sjukdom", sa ett av mina barns lärare till mig en gång, "och vårt jobb är att hjälpa barnen igenom den."

Hon hade helt fel. Tonåren är ingen sjukdom. Däremot är det ofta den mest händelserika tiden i livet, både för tonåringen själv och för hennes föräldrar och syskon. Det är motsatsen till en sjukdom - kanske den friskaste tiden i våra liv, då vi ser som klarast på oss själva och omvärlden, då vi är som starkast och mest fyllda av energi.

Trots det (eller snarare: just därför) är det ingen dans på rosor. Det kan tidvis vara tungt, och mörkt, och otroligt frustrerande. Både för föräldrar och barn. Tricket är att hitta de ljusa bitarna och göra vad man kan med dem. Få dem att bli fler. Få sin tonåring att (åtminstone då och då) känna sig sedd, respekterad, i bästa fall förstådd. Känna, som förälder, att man kan hjälpa sitt barn att växa och hitta vägen ut.

Känna att man lär sig och växer, med barnen. Att man kanske får en chans att göra om, och göra rätt, i bästa fall.

Jag gjorde den här sidan för att samla mina och andras idéer och tankar om tonårsföräldraskapet på ett ställe. Skriv gärna i kommentarerna vad du tänker och tycker!

Uppdatering 18 november: Jag kommer att flytta över en del av mina tonårs-relaterade poster från min vanliga hemsida hit, men det kommer att ta ett tag. Tills vidare länkar jag till dem här.

Dave Pelzer är mest känd för sina självbiografiska böcker om pojken som kallades Det, där han beskriver en fruktansvärd barndom med en psykotisk mamma som plågade och misshandlade honom. Vid tolv års ålder fick han äntligen hjälp att flytta hemifrån och blev placerad i fosterhem. Hans “pojken”-böcker har blivit storsäljare i många länder.

På senare år har Pelzer även skrivit en rad självhjälpsböcker, med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Den senaste boken heter “Självhjälp för tonåringar” (orginaltitel Help Yourself for Teens: Real-Life Advice for Real-Life Challenges), och syftar till att stötta ungdomar som haft det svårt.

Budskapet i boken är enkelt och klokt. “Du kan klara dig, om du bara vill” skriver Pelzer. “Hat och rädsla är bara hinder på vägen - ingen annan bestämmer ditt öde utom du själv”. Han talar direkt till sin unga läsare: “Jag ber dig”, skriver han, “lyssna noga på det här och gör inte samma misstag som jag gjorde!”

Trots den goda viljan är det här inte någon bra, läsvärd eller prisvärd bok för de allra flesta. Det positiva budskapet uppväger inte bokens svagheter.

För det första är det en bok om ganska extrema omständigheter, som vänder sig till en ganska liten målgrupp: unga människor i ganska extrema situationer. Det svenska förlaget skriver att “detta är en bok som alla tonåringar kan ha glädje av och finna stöd i”, men det tycker jag inte alls. Även om de flesta ungdomar har finnar behöver de inte en bok om hudvård för brännskadade. Det känns mer som ett försök från förlagets sida att slå ännu mer mynt av Pelzers berömmelse. Frågan är också om de personer som faktiskt skulle ha nytta av den kommer att läsa den.

För det andra är det en typisk amerikansk självhjälpsbok, på det sättet att den är långrandig och tuggar om samma budskap, om och om igen. Den hade kunnat vara hälften så kort (nu är den på 192 sidor) och ändå sagt samma sak. Mycket av texten är också utklippt och inklistrad från hans andra böcker, i de stycken där Pelzer flikar in sina barndomsminnen i korta eller långa tillbakablickar.

För det tredje är den uppfostrande och mer tjatig än en dagisfröken. Varje kapitel avslutas med långa listor av uppmaningar som “Lär dig att följa ditt samvete!”, “Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig!” och “Slut dig inte inom dig själv!”. Till slut känner man sig som en trotsig tonåring som tänker gå och sluta sig inom sig själv bara på pin kiv.

Eller som en av tonåringarna, som jag bett att läsa den, sammanfattade:
“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.”

I våras fick jag i uppdrag av Precens/Stockholms Stad att skriva texten till en broschyr om att vara tonårsförälder. Den skulle handla om både det härliga och det svåra med att leva tillsammans i en tonårsfamilj. Den skulle även presentera de senaste rönen inom psykologisk forskning, särskilt om de strategier man använder inom KBT, kognitiv beteendeterapi. Till skillnad från tidigare utskick skulle den inte fokusera på alkohol och droger.

Kampanjen fick namnet Närkontakt, och i april skickades broschyren ut till Stockholms tonårsföräldrar. Du kanske fick den i brevlådan själv, eller såg kampanjen på pendeln, bussen eller i tunnelbanan:

Delar av texten är mina egna tankar, och intervjuer med andra föräldrar och tonåringar. För att få med de psykologiska teorierna och strategierna hade jag hjälp av Fredrik Livheim som är psykolog i Kometprogrammet, och ett nätverk av psykologer och andra sakkunniga.

Vi fick enormt fin respons på broschyren, och de flesta föräldrar som läst den tyckte att den var bra och användbar. Några tyckte att vi inte borde ha gjort tonåringarna till utomjordingar på bilderna. Jag kan hålla med om det - tanken från början var att visa hur hopplöst det kan vara att kommunicera inom en familj ibland. Det hade lika gärna kunnat vara föräldrarna som var utomjordingarna.

Men vi är ju förstås från samma planet. I själva verket är det rollerna - förälder & barn - som blir så annorlunda när barnen blir stora, och man kanske måste bryta en del invanda mönster för att hitta rätt tillsammans. Det finns sätt att komma närmare varandra, och det är vad broschyren vill förmedla.

Alla avsnitten i broschyren har fått varsin post här i tonårsföräldrabloggen. Gå direkt till första avsnittet - Att ställa upp för varandra - här!

Fakta om broschyren
Fotograf: Lars Forsstedt
Formgivare: Pierre Andersson
Stylist: Moa Li Lemhagen Schalin
Sminkös: Mia Högfeldt
Retusch: Mods Graphic Studio

Alla barn är olika, och föräldrar är olika, och ingen kan säga vilka sätt att leva tillsammans som fungerar bäst just för dig och din familj. Men det kan vara skönt att veta att den här sortens frågor uppstår i nästan alla familjer, även de som verkar perfekta utåt. De flesta familjer har både glädjeämnen, stoltheter, konflikter och bekymmer.

”Jo, men hade man varit klok och gjort allting rätt från början så skulle det kanske aldrig bli några problem”, tänker du kanske nu. Det ligger lite sanning i det – det bästa sättet att lösa akuta problem är att förebygga dem och jobba långsiktigt. När man står mitt uppe i ett akut problem och inte har någon tidsmaskin är den insikten kanske inte till så stor hjälp, men vid nästa lugna tillfälle kan man börja förebygga lite här och där, så kanske det dröjer lite längre innan nästa akuta problem uppstår.

Checklista
Här är en checklista med punkter att bocka av. Om du vill kan du använda den för att tänka igenom ett akut problem, och för att kanske förhindra nya konflikter.

• Har jag avsatt tid för att vara med mitt barn på hans/hennes villkor?
• Vad är problembeteendet?
• Vad är det jag vill se istället?
• Har jag talat om för mitt barn vad det är jag vill?
• Kan jag ge mindre uppmärksamhet till det jag vill se mindre av – alltså ignorera beteendet istället för att tjata?
• Kan jag ge mycket uppmärksamhet, beröm eller belöningar när mitt barn gör det jag vill se mer av?
• Har jag testat problemlösning med mitt barn?

del 1: Att ställa upp för varandra

Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.

När du kommer hem ligger sonen på soffan och läser. Han får knappt plats i er lilla soffa längre, benen är långa och de håriga fötterna är jättestora. När hände det? Det går så fort!

I kväll kommer några av hans klasskompisar hem för att jobba med ett grupparbete i religion. Det går åt mängder av mackor, te och chips och det blir säkert politiska diskussioner. En del av killarna känner du ända sen dagis, nu är nästan alla längre än du själv. Du är inte längre föremål för deras beundran, men de hälsar vänligt och frågar hur det står till.

Du inser att det bara är en tidsfråga tills sonen ska ge sig ut i världen på egen hand, och du undrar vad du har gett honom som kan vara bra att ha med på vägen. Ni har ju haft era duster och ibland har det varit en knagglig stig. Men nu verkar han vara en hyfsat stabil person. Det är egentligen rätt otroligt att man har fått vara med om denna utveckling.

Tonåren är en av de perioder när det händer allra mest. Om man tittade in i en tonårings hjärna och kropp (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att vara förutsägbar, rimlig och konsekvent:

Man behöver verkligen inte vara perfekt. Tonåringar vill inte ha perfekta föräldrar. Däremot kan man eftersträva att bli förutsägbar, rimlig och konsekvent. Det innebär till exempel att ha få, men tydliga, regler. Och att den familjemedlem som bryter mot reglerna får uppleva de rimliga och naturliga konsekvenserna av det. (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är att bekräfta den andres känslor:

Ibland blir det konflikt för att den andre inte känner sig sedd eller bekräftad. Vi testar den här dialogen:

– Mamma, jag vill ha en moppe, alla andra har ju det.
– Nej har jag sagt.
– Du lyssnar ju aldrig! (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är jag-budskap:

Hur vi säger någonting betyder mycket för hur den som lyssnar kommer att reagera. Det är lätt att glömma bort, särskilt när man är upprörd, men man behöver ju bara gå till sig själv för att påminnas om hur mycket vissa tonfall eller vissa ord kan få en arg, glad, snäll eller ilsken. (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmaningar istället för tjat:

Med hjälp av genomtänkta uppmaningar kan tjatet minska. (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är gemensam problemlösning:

Att vara en familj – liten eller stor – innebär att vara en del av varandras liv. Och en del av varandras problem. Men också en del av lösningen på problemen! Ser man det så är det kanske lite lättare att börja prata med varandra istället för att gå och reta upp sig.

Vad händer till exempel när tonåringen i familjen inte sköter sina uppgifter i hushållet? (more…)

Fredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmärksamhetsprincipen:

Vi fungerar ganska lika, vare sig vi är små eller stora. Det vi får uppmärksamhet för kommer vi att fortsätta med. Även om uppmärksamheten är tjat, gnäll och utskällningar! (more…)

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer? (more…)

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet. (more…)

Det lyser från sonens rum fast klockan är tre på natten. Herregud, är han fortfarande vaken? När du öppnar dörren sitter han vid datorn, blek och glåmig i skärmljuset. Han skulle ju släcka senast tolv! Han får fem minuter på sig att komma i säng, sen stänger du av strömmen.

Nästa morgon sover han djupt när du öppnar hans dörr halv åtta.
– Upp med dig nu, ropar du, du kommer försent!
– Det är inga lektioner på förmiddagen idag, hörs det från under kuddarna.
Förra veckan var han hemma i tre dagar med ont i halsen, men satt i pyjamas vid datorn hela dagarna och långt in på natten. Vad gör han på internet egentligen? Porrsurfar, spelar våldsamma datorspel eller chattar på skumma mötesplatser? Varför måste han göra det på natten när alla sover? Han vill aldrig att man står bakom honom när han sitter vid datorn heller.

Han måste bli helt utmattad av att sova så lite. Du är övertygad om att det varken är håltimmar eller halsfluss som gör att han inte kommer iväg till skolan. Visst, han är sexton och det är frivilligt att gå på gymnasiet, men han verkar ju inte förstå sitt eget bästa! (more…)

I en vecka har han varit dyster, otillgänglig och allmänt otrevlig. När du råkade klappa honom på ryggen häromdagen ryckte han till som om han hade blivit biten av en skallerorm. Nu är han plötsligt vänligheten själv, myser och skämtar och vill till och med ha en kram. Du blir inte klok på hans humör. Det är så mysigt när han är glad, hur gör man för att det ska fortsätta?

Å andra sidan kan han gå loss ganska bra när han blir förbannad. Han är inte den våldsamma typen men det hörs när han går argt i trappan, och en gång slog han knytnäven i gipsväggen så att det blev ett hål.

Själv är man kanske inte heller så rolig när man blir arg. Det värsta är när man tappar fattningen helt, gormar och säger saker som man egentligen inte menar alls. (more…)

Ni sitter och äter middag tillsammans. Dottern reser sig från bordet och säger att hon har jättebråttom för att inte missa bion.
– Glöm inte att duka av innan du går, säger du. Dottern kastar en blick på klockan.
– Men jag måste vara utanför bion om tio minuter!
– Det skulle du ha tänkt på i tid, svarar du, som verkligen inte har lust att duka av efter en lång dag med jobb och matlagning.
– Du hinner visst om du skyndar dig på.
– Det gör jag inte alls, fräser dottern och kliver iväg mot hallen.
– Jag fixar det sen!

Men nu blir du förbannad – du vill inte ha en massa slammer i köket sent på kvällen. Dessutom, varför ska hon gå på bio en vardagskväll?
– Om du inte dukar av får du inte gå på bio, ropar du. Dottern kommer genast klampande tillbaka.
– Du är ju inte riktigt klok, skriker hon.

På några sekunder är grälet i full gång. Hon kallar dig för fula namn och du skäller tillbaka. Till slut springer dottern gråtande in på sitt rum och låser dörren.
Bordet är fortfarande inte avdukat.

Hur mycket ska en tonåring hjälpa till hemma? Det är en fråga som väcker mycket känslor och kan ge olika svar. (more…)

Nästan varje dag får vi höra att svenska ungdomar mår dåligt. Flickor skär sig, pojkar super, köerna till barnpsykiatrin verkar oändliga, barn äter antidepressiva medel, barn begår självmord. Som förälder är det lätt att bli orolig när tonåringen verkar helt under isen - och det kan hända alla sorters föräldrar. Vad ska man göra? Och vad beror det på?

Expressens Linda Skugge skrev en ganska annorlunda krönika om det här i förra veckan. Rubriken var Ni är bortskämda pubbeungar. I krönikan skriver Skugge att det visst finns tonåringar som behöver hjälp: de som har problem med missbruk, misshandel, mobbning, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom inom familjen. Alla andra medelklassungar behöver bara skärpa till sig och sluta drömma - “det är drömmarna som ger er ångest.”, skriver Skugge:

Varför skulle ni må så mycket sämre i dag? Vill ni spola tillbaka tiden? Då dog folk innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, väldigt få fick gå i skolan. (…)
Jag vill inte höra ett ord till om er “ångest”. Jag har lyssnat i tio år på ungas så kallade ångest och nu kan jag sammanfatta allt jag har hört: ni är bara bortskämda latmaskar med orealistiska drömmar.
Sov åtta timmar per natt, ät bra, gå till skolan och plugga och håll sedan käften.
Eller flytta till Afrika eller ni kan ju bo i Pakistan i tältlägren nu i den iskalla vintern.

Skugge har ett par viktiga poänger. Om man inte sköter om sin kropp så riskerar även själen att ta stryk. Vi gör inte våra barn en tjänst med att falla i småbitar över deras ångest eller genom att elda under deras tvivel på världen. Och slutligen är det viktigt att vi försöker härda dem inför livets realiteter.

Samtidigt skjuter hon kraftigt förbi målet. Tiden mellan barndom och vuxenhet har alltid varit ett uppvaknande i vår kultur - först till ett kompakt mörker, sedan gradvis till en ljusare syn på livet, en långsamt gryende insikt om vad världen faktiskt är och kan vara. Vi hade ångest på sextiotalet också, och vad jag förstår av litteraturen är det ett gammalt fenomen. Troligen fyller tonåringarnas överkänslighet en funktion, fast vi kanske inte har något bra sätt att ta hand om den i vårt samhälle.

Dessutom är hennes råd helt värdelösa, både när det gäller unga som mår dåligt och deras föräldrar. Kommer man hem och hittar en unge på fönsterblecket, eller med skärsår i armarna, då vill man inte säga “Men för fan ryck upp dig! Du har det ju mycket bättre än barnen i Pakistan.”

Däremot skulle man som förälder i det läget vara hjälpt av någon som sa: “Det här är normalt och går över, oroa dig inte för mycket”. Då skulle man kanske inte ryckas med lika hårt av barnets ångest, och på så sätt även ge barnet lite perspektiv. Idag råder snarare motsatsen. Som förälder får man höra att alla signaler om självmord, inklusive självskador, ska tas på djupaste allvar. Hur ska man veta vad som stämmer? När ska man dalta, när ska man vara brysk? Det är inte så enkelt att veta.

Skugge skriver att ungarna måste få en realistisk bild av livet. Problemet är kanske att det vi säger och det barnen ser är två helt skilda saker.
Vi säger: Jobba hårt, var glad för det du har och gnäll inte så blir allting bra.
Vi gör: Spelar på lotto, tittar på tv, dricker och klagar på allt och alla.

Min personliga tro är att man inte kan skälla eller trasha människor till att sluta må dåligt. Det gör ont att inse vissa saker och den smärtan ska inte viftas bort eller dämpas med mediciner. Det som behövs är inspiration. Andra som ger en plats att lyfta, som visar att det går att komma igenom mörkret, till och med hitta ljuset.

Drömmen om ett bättre liv behöver inte vara en dröm om att bli känd, miljonär eller någons stora kärlek. Det kan vara drömmar om en bättre värld för alla. De sortens drömmar ska vi absolut inte kväva - utan dem hade vi fortfarande levt i en värld där folk dog innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, och väldigt få fick gå i skolan.

Andra bloggar om: tonåringar, föräldrar, Skugge

Läs kommentarerna där den här texten publicerades först ->

Tonåringar som känner att de har trygga band med sina föräldrar har också bättre förmåga att hantera stress och lösa problem. Tyska och belgiska forskare har följt 112 ungdomar från 14 till 21 års ålder och kommit fram till dett samband, skriver Reuters nyhetsbyrå i artikeln Bond with parents helps teens cope with stress.

När försöksgruppen fyllt 21 fick de utvärdera sin relation till föräldrarna, både med tanke på nuet och på sin barndom. De fick uppge om de kände sig trygga, avvisande eller bekymrade (jag ber att få reservera mig för översättningen: i artikeln står det secure, dismissing och preoccupied). Hälften av deltagarna kände sig trygga, 38 % var avvisande och 12 % var bekymrade.

Resultatet låter som om det skulle kunna stämma även för svenska ungdomar, förutsatt att man frågar när de är 21 förstås. Fjortonåringar skulle nog rösta på avvisande, ganska mangrant.

- Vadå, litar du inte på mig?

Jag funderar. Litar jag?

Både och. Med viss reservation.

- Jag litar på dig, fast …
- Fast vadå?
- Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
- Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
- Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
- Nej men vadå …

- Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
- Jaja, det är ju det jag menar.

“Bygg relationen med din dotter tidigt, redan när hon är ett spädbarn” skriver Hans Arvidsson i boken Mannen som kunde tala med sin tonårsdotter - en handbok för vanliga pappor. Han fortsätter: “Det är svårt att i efterhand installera sprinkler och brandlarm i ett hus som redan brinner. Och brinner gör det i nästan alla hus med tonåringar.”

Som mamma till fyra tonåringar kan jag bara hålla med. Det glöder, fräser och brinner nästan jämt. Trots att de flesta av oss vuxna mycket väl minns vår tonårstid kommer det lätt som en chock för oss när de rara små barnen plötsligt blir pubertala monster. Svensk föräldrakultur kretsar också mest kring bebis- och småbarnstiden, så en handbok för tonårsföräldrar fyller en lucka i bokhyllan.

Nu är det här inte en bok för tonårsföräldrar i allmänhet utan en bok för pappor till döttrar. Visserligen kan den läsas av mammor till både döttrar och söner, men mycket handlar just om pappaperspektivet och dotterlivet och den speciella far-dotter-relationen. Hans Arvidsson, pappa och företagskonsult, fick idén till boken när hans egen dotter var femton år, efter ett gräl som ändå slutade ganska bra. Han satte in en annons i Metro och fick svar från många pappor och döttrar som han sedan djupintervjuade. Deras erfarenheter, Arvidssons egna och en hel del statistik har sedan blivit underlag till boken.

Mannen som kunde tala … innehåller åtta kapitel med rubriker som alla börjar på S (Självkänsla, Samlevnad, Sex, Sprit och så vidare). Dessutom förord, efterord, film- och litteraturtips och ett frågeformulär som far och dotter kan använda för att analysera sin relation och livssituation.
Varje kapitel inleds med en fiktiv vardaglig situation plus en drös med statistik. Kapitlet avslutas med en sammanfattning i punktform.

Alla, eller nästan alla, tänkbara frågor en tonårspappa kan ha får svar av Hans Arvidsson. Det märks att han har pratat med riktiga pappor och riktiga tjejer. Man ler ofta igenkännande åt situationer och repliker. Råden han ger är praktiska, handfasta och nästan alltid väldigt bra.
Ett problem är däremot att det är så väldigt många råd. På mer eller mindre varje sida genom hela boken finns en eller flera uppmaningar: Fundera på din kvinnosyn. Visa vad som är rätt och fel genom ditt eget agerande. Gå på bio tillsammans - diskutera! Fundera på varför du skaffade barn. Värna om din fysiska hälsa. Lyssna på din kropp, tala aldrig illa om ditt barns mor, uppmana din kommun, diskutera med din hustru, tillåt dig att vara barnslig, betala dotterns språkresa … Och så vidare. Det blir tröttsamt emellanåt - jag skulle känna mig helt utmattad om jag var en ensam förstagångstonårspappa och läste alla dessa välmenande råd. Men de är som sagt goda!

Någon gång skulle det vara roligt att läsa om den stora lyckan och förmånen att få ha tonåringar i sin familj, hur roliga och intressanta de ofta är och vilka viktiga saker de kan lära sina föräldrar. Men ännu är de flesta handböcker om tonåringar mest inriktade på alla problem som kan uppstå.

Och eftersom det faktiskt uppstår problem ibland fyller boken Tonårsliv av psykologen Helena Gustafsson och kuratorn Maria Stephenson en viktig funktion. Båda arbetar med tonåringar inom skolhälsovården och har mött många barn och föräldrar i olika former av knipa. Situationerna känns verkliga och råden är kloka och konkreta.